Jessica: Jag har andra drömmar än att bli lärare. Det finns saker jag hellre skulle bli, men de innefattar sådant som musikalstjärna, fotograf och smyckesdesigner. Det vill säga rätt "orealistiska" drömmar som jag inte kan leva på. Jag kämpar hårt vid sidan av för att få upp ögonen för mina smycken. Jag vill att folk ska uppmärksamma det jag gör och jag vill att mitt företag ska växa, men att leva på nåt sånt här kommer ta många många år. Jag har bitit ihop i flera år, och förra året rann bägaren över totalt. Man (iaf jag) kan bita ihop till en viss gräns, sen fungerar det inte längre. Det är skönt att du är färdig snart :) Jag önskar dig såklart stort lycka till :) Kram!

Anneth: Ja, det sista man behöver är folk som talar om för en att man valt "fel" eller att det inte finns någon marknad för det man utbildar sig till. Oftast är det här något man är mycket medveten om när man söker en utbildning och inget man behöver få höra från andra. Jag hoppas vi lyckas samla ork att ta oss igenom det sista på utbildningen och att alla vänner och släktingar kan stötta istället för stjälpa. Heja dig, snart är du klar!

Maria: Ibland förstår jag inte riktigt hur de resonerar. Du har ju faktiskt utbildat dig i ett nordiskt land och har läst såväl ämnen som pedagogik. Obehöriga lärare som har jobbat länge får ju numera "snabbutbilda" sig, du har inte möjlighet att få göra samma sak? Jag förstår sannerligen din motivation, för vem vill utbilda sig till nåt man redan är utbildad till? Jag hoppas verkligen du hittar nån väg att gå. Du jobbar som lärare nu ändå va? Eller hur ser det ut?

Vill du jobba som lärare? Om inte så skit i det. Du är starkare än att göra vad andra tycker =)? Finns det annat du vill göra som du kan försörja dig på så gör det! Och vill du jobba som lärare och måste gå klart så gör det, fast när du vill och orkar och i din takt. Vet hur jobbig skolan kan vara. Jag är själv aldeles snart klar. Och jag tvingade mej själv att sitta på biblan idag istället för att gå till stranden. Men det är för att jag själv vill bli klar så fort som möjligt. Jag tycker det är så jobbigt att jag blir helt svettig och får svårt att andas men jag kämpar på för jag verkligen vill bli klar och börja jobba. Linda, gör vad som känns rätt för dig. Någon annan kan tänka att du borde göra klart när det bara är ett halv år kvar (om jag minns rätt). Tillome jag kan tänka att varför biter hon inte bara ihop? Men strunta i det lixom =) För du ska göra det du vill. Det är ditt liv! Jag pluggade till lärare 1 år. Men kände på praktiken att det inte var något för mej. Så jag slutade. Jag minns inte om du vill jobba som lärare eller inte? Men man får lixom byta väg om det ej känns rätt. Och känns det rätt men det är jobbigt så vet jag att du klarar det sen när du själv vill det. Hjälper inte att andra vill utan du måste vilja. Så strunta i vad andra tycker och säger. Det ordnar sig.

Är lite i din sitts har en utblidning från ett annat nordiskt land som heltplötsligt inte ger mig behörighet att jobba i svenska skolan... när jag gjort det med bravur de senaste 7 åren är jag helt plötsligt obehörig och behöver plugga till massorför att få jobba påriktigt dvs med en ordentilg lön... Blir så jälva trött rentut sagt VARFÖR skall jag plugga igen,jag kanju mitt yrke bara en stämpel som fattas och så tappar jag lusten totalt!!!! Jag förstår hur dinomgivning tänker de vill ditt bästa men förstår inte hur jobbigt det faktiskt är att plugga idag speciellt omman inte är motiverad bläääääää så känns det jagvet!!!Kan du dela upp den sista terminen så det blir färre måsten? Så du kan göra annat oxå typ springvika eller nått??? Ibland är livet tufft tur att man om några år kan titta tillbaka och förhoppningsvis se att man blivit starkare. Lycka till hur du än väljer att göra...Kram Maria

Jag tror jag vet ungefär hur du känner dig ändå. Jag börjar se ljuset i tunneln efter fyra år av den mest oinspirerande utbildning jag läst, och är så less på den där känslan av att aldrig kunna koppla av för att det alltid finns måsten hängande över mig. Dels från skolan, dels från de mindervärdeskänslor det ger att inte jobba, inte bidra ekonomiskt till familjen. Det tär. Även om jag sköter ekonomin med budgetplanering mm. och fixar och donar hemma likt värsta femtiotalshemmafrun så kommer det jag gör alltid kännas som lite mindre värt för att det inte ger pengar i fickan. Har också en del släktingar som irriterar ihjäl mig - jag läser till bibliotekarie och jag får fortfarande höra, trots alla mina förklaringar om vad det yrket utvecklats till att bli i dagens informationsspäckade samhälle, att "behöver ni verkligen läsa så länge för att lära er att ställa tillbaka böcker i hyllorna?". På allvar?! Tack för att ni nedvärderar allt det jag satsat energi på i fyra år... Tror de att alla tårar och all kamp handlar om så simpla saker?
Så, nä, jag kommer inte be dig att kämpa på eller så, jag ville bara skicka en kram från en skoltrött tjej till en annan.